Nicki stod vid den del av skogsgränsen som var riktad mot mot Gränden. Längs parkeringen strök redan kvällens besökare i grupper på väg mot ingången. Hon kände igen flera av dem men hade aldrig lärt sig deras namn.

Nicki var extremt uttråkad vilket gjort henne på dåligt humör. Hon gömde sig dessutom för Rachel. De hade bråkat hela kvällen angående något Nicki redan glömt vad det var, men det hela hade slutat med att Rachel kastat hela hennes sminksamling i golvet. Därefter hade Drokina kallat på dem men hon hade ignorerat henne. Rachel hade däremot gett sig av direkt. 

Hon stampade i marken. Det var så orättvist att Drokina och Rachel var så lika. Hon såg de båda som systrar men ibland kände hon sig väldigt utanför. Rachel gav sig aldrig på Drokina på samma sätt utan såg henne som en jämlike. Nicki ville med uppfattas så, och inte som om hon vore en snorunge. Hon slutade stampa och lutade sig mot en trädstam. Himlen var mörk ovanför henne och luften sval. Natten hade alltid varit hennes favorittid på dygnet.

Nicki började ångra sitt beslut och funderade på att söka upp de andra ändå, när en blond figur uppenbarade sig på vägen vid skogskanten och stal hennes uppmärksamhet.

Ricki gick längs gatan med blicken mot staden. Hon hade inte sett honom sedan hon dragit iväg med honom i skogen natten han och flera andra nästan blivit ihjälsparkade. Hon hade aldrig förstått sig på hur man kunde utsätta sig för sådant frivilligt bara för att bli omtyckt, men ville man hänga med sådana som MC var det de som var reglerna.

Hon tog ett steg närmare kanten av skogen men Ricki hade ingen tanke på att hålla uppsikt åt hennes håll. Nicki skakade roat på huvudet, nybörjarmisstag. Hon gled in bakom trädstammen närmst henne och väntade tills han kom jämsides innan hon tog sats och hoppade upp på hans rygg, vilket nästan fick honom att välta av chocken.

“Hej, Ricki!” kvittrade hon.

“Hej … Nicki”, sa han. Det verkade ta honom en sekund greppa vad som hänt samt lokalisera vem det var som hängde på honom. “Vad … gör du?”

“Ingenting. Jag har tråkigt”, gnällde hon.

Ricki försökte le. Tråkigt? Var det en giltig anledning till att hoppa upp på någon man bara träffat en gång? Men okej, han spelade väl med.

“Varför har du tråkigt?” Orden lät konstlade. Det var svårt att ta henne på allvar, men samtidigt var det något med hennes övergulliga utstrålning som gjorde honom nervös. Det hade den gjort redan förra gången de sågs men han visste inte varför.

Nicki sken upp så hon verkade uppskatta hans spelade intresse.

“Drokina och Rachel är tråkiga.”

Hon släppte taget om honom och gled ner på marken. Ricki hoppades att han skulle slippa mer påtvingad kroppskontakt men hon gick runt honom och la armarna om hans midja. Han försökte uppträda avslappnad trots att han var allt annat.

“Vad ska du göra?” fortsatte hon.

Ricki blev lite ställd av frågan. Han skulle till MC och lyssna på när han planerade nästa kupp och snackade skit om Drokina och de andra. Något som kändes väldigt besvärande med tanke på att en av de andra just nu klängde på honom.

“Ehm, jag ska in i Gränden. Träffa några andra.”

Nicki gav honom en klurig min. “MC?”

“Mm”, Ricki försökte backa undan men hon hängde kvar som ett häftplåster.

“Varför?”

Ricki såg ner på de enormt blå ögonen. Vadå varför?

“För att jag ska det.”

“Men varför?”

Ricki blev irriterad. Han var inte rädd för henne.

“Nicki, släpp.”

“Nä.” Hon putade tjurigt med munnen och han fick bita ihop för att inte låta irriterad. Han ville inte riskera något. Ricki hade insett vilken knipa han hade kunnat hamna i ifall han råkat komma i händerna på Rachel istället för Nicki. Tommy var visserligen betydligt mindre än han, men han hade haft några rejäla blåmärken i ansiktet dagen efter han råkat ut för henne. Först hade Ricki tänkt häckla honom för att han fått spö av en tjej, men när de andra i gänget gett Tommy ärliga komplimanger för att ha överlevt henne så hade han hållit tyst. Men det ändrade inte hans uppfattning om Nicki. Hon var besvärande men långt ifrån läskig.

“Nicki. Släpp”, sa han något högre.

“Nej, sa jag.” Hon stirrade argt på honom och han stirrade lika frustrerat tillbaka.

“Jo, sa jag.” Han försökte återigen putta bort henne men hon hängde envist kvar och hans tålamod tog slut.

“Aj!” skrek hon när han bände loss hennes armar. “Idiot”, tillade hon och försökte sparka honom på smalbenet men han hoppade undan.

“Men släpp när du blir tillsagd då.”

Det syntes tårar i hennes ögon och först trodde han att hon skulle gråta, men sedan knuffade hon till honom i bröstet med båda händerna. Han vacklade bakåt, mest för att få lite avstånd till henne.

Fy fan vad hon var jobbig!

“Ge dig nu!” Han försökte låta bestämd men det var svårt. Han visste inte ens om han skulle tilltala henne som ett barn eller inte. Hon betedde sig som ett trots att hon inte kunde vara många år yngre än han själv.

Hon tog ett stort kliv mot honom. “Du gjorde mig illa.” Hon stack upp hakan som för att verka längre, men det fick henne bara att se ännu mindre ut.

“Skyll dig själv”, sa han kallt.

Hon fnös och försökte ge honom en ny knuff, men den här gången fångade han hennes händer. Hon försökte dra loss dem men hade inte en chans mot honom.

”Släpp!” skrek hon.

“Jag släpper om du slutar”, svarade han. Hon stannade upp och gav honom en tjurig min. “Okej?” tillade han.

Hon tvekade först men nickade sedan. Han släppte taget om hennes händer och hon lät de falla.

“Jag tänker gå nu”, sa han och började gå mot husen. Det var väl det jag visste, tänkte han. Inte en chans att ryktena om de där tjejerna var sanna. Bara idioti alltihop. De andra i gänget måste lida av vanföreställningar för att gå på idén om att Drokinas gäng var oslagbart. Vänta bara tills killarna fick höra om det här.

En busvissling fick honom att avbryta sina tankar och vända sig om. Nicki stod åter i skogsbrynet men hade nu handen höjd. Hon höll en plånbok i brunt skinn och Ricki kände snabbt på sin egen bakficka men insåg att den var tom.

Fan, tänkte han. Han vände tillbaka blicken mot Nicki men hon hade redan sprungit in i skogen.

“Nicki!” skrek han och sprang efter. Hon for fram över skogsstigen. Hur hon kunde det i rosa platåskor förstod han inte. Träden växte sig tätare omkring dem och Ricki började nästan ge upp hoppet om att komma ikapp när hon sprang upp på en jordvall och stannade.

“Ge mig den!” sa han andfått när han nådde fram. Han sträckte fram handen men hon stod bara med armarna i kors och såg på honom.

“Nä”, svarade hon trotsigt.

Han stirrade tillbaka på henne. Var den här bruden på riktigt?

“Säg förlåt först”, tillade hon.

Ricki kände hur hakan föll en aning. “Varför fan då?”

“Du gjorde illa mig. Säg förlåt.”

“På riktigt?”

“Ja, på riktigt”, svarade hon.

Ricki sneglade över axeln för att se om det var någon i närheten, men de var ensamma. Kanske skulle han komma härifrån fortare om han gjorde som hon sa.

“Får jag tillbaka plånboken i så fall?”

Nicki såg fundersam ut men nickade sedan.

Ricki suckade. “Okej … förlåt!”

Det lät allt annat än övertygande men Nicki såg lite gladare ut och gled ner från jordvallen. Hon räckte honom plånboken och Ricki stoppade tillbaka den i bakfickan. Han var trött på det här larvet och ville bara tillbaka till gränden så fort som möjligt. Han var precis på väg att gå när någon landade med en kraftig duns bredvid honom.

Killen som hade ramlat ner från jordvallen där Nicki tidigare stått kravlade upp från marken. Näsan var blodig och han haltade när han fortsatte röra sig framåt trots att han knappt kunde stå. Ricki tittade på Nicki som om hon skulle kunna ge honom svar på vad som hände, men hann inte mer än vända på huvudet innan någon med svart hår och lika svarta stövlar landade bredvid honom.

Ricki rös när hans ögon mötte Rachels.

“Vad fan gör du här?” Hennes blick gick mellan honom och Nicki som såg allmänt road ut över situationen.

“Ehm…”, stammade han fram. Rachel stirrade hatiskt på honom och han kände sig genast mindre kaxig trots att han inte ville visa sig rädd. Men det var ingen tvekan om att killen som precis haltat förbi honom var hennes verk. Ricki försökte komma på något att säga men blev avbruten av nästa svarthåriga tjej i likadana stövlar som kom nedhoppande från sluttningen.

Drokina såg skeptiskt på honom och Rickis mod vek sig helt. 

“Jag är med henne!” Fingret flög automatiskt upp och pekade på Nicki som såg lyckligare ut än någonsin. Hon kastade sig mot honom och virade armarna runt hans midja med en styrka som inte borde höra hemma i hennes lilla kropp. Det var nästan som att Ricki undrade om hon låtsats vara svag tidigare.

Rachels ögon smalnade först men sedan flinade hon på ett vis som gjorde honom lätt kallsvettig. “Låt gå då”, sa hon innan hon försvann efter den blåslagna individen.

Drokina gav honom en blick som han inte riktigt visste hur han skulle tolka, men som kändes som om hon önskade honom lycka till att ta sig från Nicki nu. Sedan försvann hon efter Rachel.

“Vafan …” Ricki såg efter dem.

“Hörru!”

Han hade nästan glömt det blonda yrvädret som stod slingrad runt honom.

“Titta inte på dem. Titta på mig!” Nicki spände ögonen i honom och han började seriöst undra om det gick att drunkna i de där ögonen. Hon måste ha kontaktlinser eller något. De var helt enkelt för blå, och tillsammans med den tjocka blonda luggen såg hon ut som en animefigur.

“Alltså …” Han försökte dra sig undan men hon följde efter.

Hon såg förväntansfull ut. “Vadå?”

“Jag borde liksom gå nu.” Han försökte lossa hennes armar. Mycket försiktigt den här gången, men hon höll kvar.

“Nä”, sa hon och lutade huvudet mot hans bröstkorg.

Inte igen, tänkte han. “Nicki”, sa han försiktigt. “Jag måste gå nu. Jag är sen och MC…”

“MC är en tönt.”

Ricki, som inte riktigt visste hur han skulle fortsätta, harklade sig. “Men jag måste gå dit i alla fall.” Han granskade henne men hon såg inte ut att vilja ge med sig och han insåg att han fick kompromissa om han skulle komma härifrån. “Vi kanske kan ses senare istället?”

Han fattade knappt själv att han sa det men vad hade han för val?

Nicki såg ut som om hon funderade igenom det hela, men sken sedan upp. “Okej”, sa hon och släppte taget om honom.

Ricki tog ett par steg bakåt för att se om hon följde efter, men hon stod kvar. Nicki vinkade glatt till honom när han gick men Ricki ökade ändå farten. Han avsåg att lägga så mycket avstånd mellan dem som möjligt. Han ville ta sig till Gränden, lyssna på det han behövde höra och sedan gå hem och gömma sig under täcket. Den här kvällen hade bara blivit för skum.