Åttaåringen satt hopkurad på golvet. Hennes rygg brände efter fars käpp som lämnad djupa märken på huden. Drokina hade ställt sig mellan honom och Damien igen. Hennes lillebror hade tappat ett glas i golvet och far hade tänkt slå honom som bestraffning, men Drokina tillät det inte. Aldrig att hon skulle stå tyst medan han behandlade hennes bror på det sättet.

Hon rätade på sig trots att svullnaden fick huden att ömma. Rummet var mörkt utöver de månstrålar som nådde genom glaset. Framför fönstren fanns en bänk med dockor på rad, vars ögon blänkte i det svaga ljuset på ett sätt som fick dem att verka levande. Hon hatade far så mycket att det till och med kändes värre än såren. Hennes egen smärta kunde hon leva med, men skräcken han väckte hos Damien var för mycket.

Drokina grep tag om den vita pelaren som höll upp sänghimlen. Hon kämpade sig på fötter trots att benen skakade och satte sig på sängkanten. Dörren bakom henne var låst med de obligatoriska nitton låsen. De symboliserade de existerande skyddsbesvärjelser som fanns och numret i sig självt skapade därför en skyddande barriär mot utsidan. De skyddade mot allt utom den hon verkligen ville bli skyddad från. Far. Som husets ägare kunde han gå genom alla dörrar han önskade.

Utanför låg huset tyst och tårar rann nerför hennes kinder. Hon torkade bort dem med ärmen på den volangklädda klänningen och drog håret åt sidan. De svarta lockarna hade trasslat sig, men hon brydde sig lika lite om det som att klänningen gått sönder. Hon hade aldrig gillat den ändå.

Något blinkade till bakom henne. Ett kort ljussken som försvunnit lika fort som det kommit. Drokina såg sig över axeln men kunde inte urskilja källan i mörkret. Hon måste ha inbillat sig.

Fötterna trevade över golvet bort mot spegelbordet som var i samma vita färg som sängstommen. Hon lyfte en helande dryck ur en låda och svalde två stora klunkar. Hon gömde den alltid väl så att far inte skulle veta att hon hade den. Det brände till på ryggen när såren läkte ihop till smala streck och hon kunde äntligen stå rakt.

Det knarrande till i samma hörn som hon sett ljuset och Drokina snurrade runt. Hon lät blicken svepa över golvet. Först såg hon inget, men efter att ögonen vant sig vid mörkret kunde hon urskilja svarta konturer i hörnets skugga. Hon backade samtidigt som det mörka molnet reste sig från golvet och fick konturerna av en pojke. Han var mycket längre än hon och när han klev ut ur skuggan ville Drokina skrika. Hans hud var täckt av gröna fjäll och den gula blicken lyste i mörkret med en pupill så rak att den liknade den på en orm.

Hon kastade sig bakåt, beredd att kalla på hjälp när han tog ett steg mot henne, men orden kom inte. Skräcken hade stulit hennes talförmåga. Han stannade men Drokina fortsatte ändå att backa tills hon slog i bänken bakom sig. En av dockorna som satt på rad föll ner i golvet så att huvudet lossnade och rullade bort mot pojken. Han såg på den och sedan på henne innan han böjde sig ner och plockade upp det.

Drokina tryckte sig hårdare mot fönstret när hon såg de svarta klorna på hans händer. Hon förväntade sig att han skulle kasta sig fram och slita henne i stycken, men han förblev stilla. Hon ville springa förbi honom, men även om dörren var olåst  blockerade han vägen. Hon ville inte visa hur rädd hon var men visste att skakningarna avslöjade henne. Tanken på att skrika efter hjälp levde kvar men orden kom inte.

Hennes rädsla verkade göra honom besvärad för han sänkte blicken. Drokinas mod ökade och hon drog sig åt sidan för att öka avståndet till honom. Pojken såg upp. Den gula blicken var klar och inte alls så hotfull som hon förväntat sig av en demon. För det var vad hon antog att han var. Det fanns inga andra arter hon kände till som såg ut som han gjorde.
Han såg ut att vilja säga något men när han rörde sig råkade han tappa dockhuvudet som åter föll i golvet. Den här gången slog det i hårdare och krossades mot de mörka plankorna.

Ljudet fick henne att dra sig ännu mer bort från honom men hon stannade när hon såg hans panikslagna blick. Demonen hade höjt handen men stannat i rörelsen, som han velat lugna henne men insett att hon inte skulle lyssna. Istället böjde han sig ner och plockade upp skärvorna som låg vid hans fötter. Han rynkade på ögonbrynen som om han försökte lista ut hur han skulle laga det som var kvar av dockans ansikte.

Drokina förstod ingenting. Han agerade inte alls så elakt som hans utseende vittnat om att han skulle. Han verkade nästan snäll.

Pojken la skärvornas kanter mot varandra som han försökte få dem att fastna igen. Drokina fnittrade till. Hon visste inte var ljudet kommit ifrån, men synen av en demon som försökte laga någonting såg bortom lustigt ut.

Han såg upp och för ett ögonblick såg han genererad ut, men när Drokinas leende hängde kvar så smög ett eget fram på hans läppar. Tänderna under var mycket större än människotänder, och vassare, men han kändes inte lika farlig längre.

Drokina tog ett steg mot honom. Skärvorna påminde om äggskal där de låg i hans gröna händer och han räckte dem mot henne som för att visa att han inte ville henne något illa. Drokina var osäker på hur hon skulle reagera. De vassa klorna gav henne rysningar men hans osäkra blick motverkade det monstruösa intrycket. Han verkade så bestört över att han förstört en av hennes saker att hon tyckte synd om honom. Drokina hade inte ens tyckt om den. Hon gillade inte dockor överhuvudtaget men far tyckte att hon skulle ha dem. Det förväntades att en flicka i hennes ålder skulle det.

Handen trevade när hon plockade upp en av skärvorna ur hans hand. Huden var varm trots att luften runt honom var överraskande kall. Det var som om den låg som ett svalt täcke omkring dem. Han tog upp en annan och satte den kant i kant med den hon höll i, men den knäcktes i hans grepp. Han ryckte till och drog sig undan som om han trodde att hon skulle bli arg på honom, men Drokina fnittrade igen. Det var en roande känsla att en demon var rädd för henne. 
Ljudet fick honom att komma närmare igen.

”Vem är du?” frågade hon. Demonen bet sig i läppen och såg ut att tveka.

”Rexmond”, svarade han sedan.